Jag kom på att jag är autistisk av en ren slump. Kommer ihåg att det var i interaktion med min sambo. När någon frågar mig vad min autism innebär eller hur den påverkar mig så svarar jag att "den påverkar mig som person främst". Nu är det mycket sällan att jag fått frågan, dels för jag är inte öppen med den om du inte är i min "innersta krets", eller om det är någon som jag pratat generellt med som är min sambos vän t. ex. Det är svårt för mig att berätta för någon pga. att jag är väl införstådd med stigmatiseringen runt autism. Jag har studerat mot beeendevetare innan jag nu kom in på Socionomprogrammet. För min yngste sons skull och för att lära mig mer om handikappspolitik etc så läste jag blandannat 2 kurser i handikappvetenskap, ett års studier sammanlagt. Det var under sista kursen jag fick en chock en dag. Jag hade påbörjat min B-uppsats som handlade om "Asperger individer inom arbetslivet".
Det var under förberedelsen inför min uppsats som jag en dag tänkte på något min sambo sagt och som jag ännu en gång missförstod, som poletten trillade ner. Tänkte på händelser i mitt liv jag aldrig förstått. Jag tänkte "oj, jag är ju själv autististisk". Jag kollade upp mer om kvinnor inom autism spektrat och reagerade med en ledsenhet och sorgsenhet över allt jag gått igenom i livet mycket pga mina svårigheter. Men framförallt blev jag ledsen för den lilla jag, som var ,ycket missförstådd och framförallt dömd för sitt humör, klart var det en pusselbit som förklarade en hel del om varför jag utsatt mig själv för "skada" genom livet. Att jag accepterat så mycket "för det var menat så, det var mitt öde" jag gjorde saker som jag inte ville och gick egentligen helt emot min önskan. Vilket gjorde mig illa. Men samtidigt så har jag fått fantastiska barn som jag aldrig velat vara förrutan!
Så vilka var reaktionerna på min autism?
Jag är inte bra på att be om stöd och den värsta reaktionen jag fått var, absolut likgiltighet och nonchalans. Jag bad om en sak för att det skulle öka min livskvalitet nämnde att det var pga att jag är autistisk. Individen rörde inte in min sa snabbt mmm och började prata om sig själv 😅.
Annars brukar folk försöka överkompensera för mig:
"Ja vi har alla lite autism"
"ja folk får diagnoser hit och dit nuförtiden, det är modernt".
"Jag har nog det också jag är knäpp"
"Du ser inte ut att ha autism"
"nä du har inte autism"
Den finaste kommentaren jag fått av någon utomstående, var från min sambos vän. Han ställde en fråga " hur yttrar det sig för dig"?
När människor vill vara snälla och ska släta över eller överkompensera så gör de det såklart av medkänsla, men av okunskap. Men kognitiva svårigheter och dolda funktionsnedsättningar som bland annat autism, är mycket svårt för människor att sätta sig in i. Om jag suttit i rullstol (vilket jag är mycket tacksam över att jag inte gör) hade det varit mer greppbart. För hur svarar man på ett mer greppbar synlig funktionedsättning? Man svarar väl absolut inte "ja absolut inte ha du sitter i rullstol" "ja jag har svårt att gå ibland om jag druckit för mycket" "Ja mitt ben somnar ibland". Att få en autism diagnos är inte lättsamt, det finns anledning till att man utreder sig och bestående svårigheter i vardagen föreligger.
God Fortsättning!