top of page

Hej

Mycket har hänt mig de senaste par åren. 45 år gammal fick jag en autism diagnos. Jag har fortsatt mina studier till beteendevetare, med fristående kurser på distans. Samt arbetat. Jag blev farmor för 3 år sedan. Har en underbar familj med två söner hemma, sambo med bonusbarn.

Om mig

Jag har alltid förstått att jag är "annorlunda" en känsla av "inte som dem" under hela mitt liv. För jag inte förstår hur folk tänker. Framförallt kvinnor, med alla "smalltalks" och inte att förglömma, skvaller. Detta kan klart gälla både kvinnor och män, men generellt tycker jag att mön är lättare, de har ofta inget filter och att prata rakt, självklart med hänsyn, fungerar bättre.

Jag har växt upp med stämpeln "arg" "hetsigt humör" "är du nu arg igen?" Dock var det aldrig någon som frågade sig varför jag blev arg, i vilka situationer. Inte jag i heller för den delen. Dock kände jag mig ofta missförstådd och utanför även från min familj.  Således var jag inte en "typisk" autismtjej som ofta beskrivs som extremt kreativ och blygsam, som drar sig tillbaka. Inuti känner jag mig som en "klassisk asperger kille" enda sättet för mig att förklara det. 

 

Autism blev ett specialintresse för mig innan jag förstod att jag själv har autism. Min ena son fick diagnosen för flera år sedan. Det var med anledning av honom jag började på min första kurs, "Handikapp och Rehabiliteringsvetenskap 30p" vid Malmö Universitet på distans.

bottom of page